-

jag tror starkt att jag behöver tagga ner lite, dra mig tbx ett tag.. så om jag inte svarar på sms osv så håller jag mig för mig själv bara. Jag känner att allt negativt jag skjutit bort kommer ikapp mig, alla gånger jag skrattar och skämtar om olyckan istället för att säga att det är ett rent helvetet varje dag och jag hatar vad som hände, kanske bäst att ta tag i dom känslorna också ibland istället för att le och skratta som inget hänt och bara blunda åt allt? för inom mig blundar jag aldrig åt vad som hänt, jag lider med mig själv(om jag får vara egoistisk nog att säga så) för det är ett helvetet i mig hela tiden, alla tankar, smärtan och allt annat.. yeye ville bara skriva det.. känner starkt nu att jag behöver det iaf. Kan ändras fort så är jag ute och dricker och håller på imorgon igen men jag tror jag behöver dra mig undan ett tag..

visst. jag skrattar och skämtar mycket om olyckan för jag skrattar hellre än gråter åt vad som har hänt, men ibland blir det för mycket.



I've wasted my nights,
You turned out the lights
Now I'm paralyzed,
Still stuck in that time,
When we called it love,
But even the sun sets in paradise

I'm at a payphone trying to call home
All of my change I spent on you
Where have the times gone, baby it's all wrong
Where are the plans we made for two?

If "Happy Ever After" did exist,
I would still be holding you like this
All those fairy tales are full of shit
 One more fucking love song, I'll be sick.

Oh, you turned your back on tomorrow
'Cause you forgot yesterday.
I gave you my love to borrow,
But you just gave it away.

You can't expect me to be fine,
I don't expect you to care
I know I've said it before,
But all of our bridges burned down

I måndags åkte jag upp till en stuga i Orsa med finaste familjen! På tisdagen kom morbror, mormor, moster och kusin Isabelle upp. Vi gick i björnparken osv. Sen åkte jag med dom hem igen, så jag var bara i stugan en natt. Isabelle sov hos mig och igår(onsdags) drog jag till stan när jag vaknade med Elin, köpte lite smått som t.ex en väska, två tröjor, smycken, solbrillor osv. Sen drog vi hem till mig lagade mat, fläskfilé och potatisgratäng. Isabelle & hennes kompis åt också med oss. Sen började vi dricka viiiin på min altan. På kvällen rullade massa trevligt folk in. Sju på morgonen fick jag lägga mig och sova ordentligt. haha men blev ba nån timme sen upp igen! Idag har jag inte gjort mycket, varit upp till affären och handlat mat, tvättat, diskat, lagat mat och sen placerade jag och Isabelle oss i soffan och åt mat, köttbullar med lingonsylt, gräddsås och potatis MUMS, sen blev det efterrätt chokladpudding, och nu på kvällen blev det chips & dipp och annat gott jag köpte hem! :)


Tack för igår fina vänner!

igår började jag tänka på att dom fick ju ta bort min stav i tungan vid olyckan och dom har ju sytt i tungan och den är ju förstörd haha nej men jag har ju 'ärr' i tungan, det syns inte men jag känner dom i tungan. Då kom jag på, impulsiv som jag är att jag ville göra en piercing i armen för jag aldrig sett någon med det och idag gjorde Tobias det på mig!

en positiv sak med olyckan är att jag verkligen fått bevisat vilka som är äkta och vilka som inte är, direkt efter olyckan brydde sig alla så oerhört och visa stöda osv. visst dom som jag inte varit med innan och som inte känner mig som skrev fina saker och visade sitt stöd men mina 'vänner' nu är det inte alls samma sak att jag betyder så mycket blablalbaaa... Bara för att jag försöker dra ut så mycket jag kan så är jag inte helt återställd, jag mår inte bra i kroppen på långa vägar än. Jag behöver mer stöd nu när jag börjat komma ut än när jag låg hemma i sängen och skrev på facebook liksom. Haha. Varje gång jag går ut och försöker umgås med vänner, dra ut och dricka osv, varje gång är en enorm kamp. Jag känner mig obekväm med mig själv, jag blir helt stirrig när det är mycket folk, jag är verkligen inte på den punkt i psyket eller kroppsligt som jag önskar och verkligen vill vara. Men jag försöker och kämpar varje dag. Min vilja är lååångt före vad jag egentligen är idag. Kroppen & psyket har inte läkt tillräckligt för att jag kan slappna av bland folk och när jag är ute. Det tar sådan enorm energi av mig. Och det är nu jag verkligen behöver stödet, förstår att inte alla förstår det när jag är ute och ler och alla frågar 'hur är det?' självklart svarar jag BRA för det är vad jag vill och det går framåt så vad ska jag svara? sätta mig ner och förklara hur jobbigt det är? aja.. haha behövde skriva av mig kände jag.

2 månader och 5 dagar sen olyckan var nu, jag ler mer än innan olyckan nu för jag vill vara glad jag vill orka vara med, jag döljer smärtan jag känner hela hela tiden i ansiktet och övrigt i kroppen. Men mest av allt har jag blivit så sårad inom mig efter olyckan. Direkt vid olyckan fick jag en helt otrolig reaktion av en person jag aldrig väntat mig det av, men nu är det glömt, det är som olyckan aldrig hänt, orden som sades aldrig blivit sagda. Men jag klandrar ingen för att den brydde sig mer om mig vid olyckan, även fast det inte var vad den gjorde, det var bara en hemsk sak som hände som man inte kan önska att någon ska behöva gå igenom, folk reagerade mycket för att det var så nära alla.. Men för just den personens reaktion kändes det som olyckan var värt alla besvär men nu har det runnit ut i sanden och det har ingen betydelse längre. Undra om det hade behövt gått illa för mig och jag inte hade överlevt olyckan, då hade nog folk brytt sig bra länge och pratat om detta, men nu lever jag, är på väg att bli återställd. Man ska uppskatta vad som finns och lever, inte bara bry sig när det är borta eller när man förlorat det. Man ska ta vara på vad man har, det tänker jag på varje dag med mina nära och kära, varje sekund kan vara den sista...
T.o.m när jag låg i respiratorn, dom två veckorna jag inte har något minne alls av, då sista dagarna kunde jag fortfarande varken se eller prata och då skrev jag på en lapp, till min storebror att han skulle ringa den här personen. Det bevisar hur mycket en människa satt sina spår när jag inte ens var medveten och skrev om honom. Jag visste inte ens vilket år det var men ville ha honom vid mig..

Polisen ringde i veckan och jag kommer inte bli straffad för något, körkortet blir inte uppskjutet. Ingenting. Men jag har nog blivit tillräckligt straffad känner t.o.m jag..

Jag tänkte lägga ut lite bilder, och det är svårt för mig fortfarande att gå igenom bilderna innan olyckan, bilder jag ser när jag ler, bilder när jag vet att jag kände mig lycklig. För jag har alltid varit en sådan tjej som varit orsäker med mig själv, tyckt att jag varit ful och sett mer fel än vad som egentligen funnits. Det känner jag nu efteråt när jag ser bilder på mig hur tacksam jag egentligen borde varit för att jag inte såg ut som ett monster iaf, för det är vad jag känner mig som nu. det har varit tre saker jag aldrig känt mig onöjd med med mig själv, endast tre saker jag aldrig varit missnöjd med som jag nu är med varje del av mig, det var mina ögon, näsa och tänder. Jag har alltid fått höra att jag hade vackra ögon, min näsa var så liten och söt och mina tänder har jag bara varit nöjd med för dom satt så perfekt dom bara kunde sa tandläkaren. Men det har jag helt förlorat nu, näsan ska jag operera igen, men dom kommer aldrig kunna bygga upp den till exakt som den var.. Ena ögat är intryckt i huvudet och det går inte att ordna, dom ska lyfta huden runt omkring så det kommer se så lika ut som andra sidan det bara går. Men står man och kollar på mitt ansikte från sidan ser man tydligt att det är intryckt. Mina tänder, jag fick överbett,(som dom ska försöka fixa) en tand tappa jag (Glad att det inte var fler dock), allt sitter rätt snett och det kommer ta år innan det kommer bli bra igen. Folk säger till mig hela hela tiden att jag ska vara tacksam att det inte gick värre, att jag kunde behövt vara blind, sitta i rullstol, det var så nära att det blev så men nu sörjer jag vad jag förlorade, jag sörjer vad jag ändå fick för skador, ärren kommer alltid finnas i mitt ansikte, lukten kommer inte komma tillbaka osv.. Man ska tänka positivt, men det är inte alltid lätt.

I fredags var jag i Öregrund med fina tjejerna, var på Hummel. Riktigt trevligt! Sen fick jag sjuuukt ont i ryggen, klackskor och dans var nog inte bra för ryggen, är huvudet dumt får kroppen lida, hehe men det var det värt. Lite obehagligt att vara ute bland så mycket folk bara, självkänslan är rätt svag efter allt. Känner mig vidrig.
Igår (lördag) var jag barnvakt åt lilla Milton som sov över här och åkte hem idag. Hade mys, kollade film och åt gott med Linda och Bella igår också.
Idag har jag bara tagit en fika med Tessan först som hämta Milton, och har tagit en fika med kusin Elina och hennes son Alfred som kom över en stund också. Blir lägga sig tidigt idag, fruktansvärt depp idag.. :/ men det är bara vända andra kinden till de, man ska inte fälla tårar över personer som inte ens är värda att lägga minsta energi på!

-



Jag hoppas, jag drömmer att marken du går på, går sönder
Vad som än händer...

Jag hoppas att ditt vin blir till vatten
Blixtar prickar dig
Hälsa till satan, vi hörs
Jag hoppas att olika olyckor händer
Du vet vad jag känner
Jag vet att du hör

Aldrig använda, endast testade, ursnygga skor!
Klack 14 cm, platåhöjd 3 cm.
Köpte dom för 599 kronor och säljer dom för 400 kronor, eller bud.

Storlek 36

i fredags var det fest för Claes som fyllt 20, satt innan hemma hos Elin med henne och drack lite cider. Sen kom Bella och Linnea och gick med oss till lokalen.
Igår (lördags) var jag bara hemma och tog det lugnt. Vart en sväng till akuten i östh med Elina också men det gick snabbt och var ingen fara som tur var. Idag har jag bara varit hemma också, åt nyss pizza med lillebror och mamma som pappa hämtade åt oss, mys framför tvn när det är så kasst väder.


I olyckan förlorade jag inte bara mycket av min tid detta år som bara läggs på att vara på sjukhus, mitt luktsinne, känna smärta och dom två veckorna jag var borta.. Jag förlorade faktiskt också det utseende, det ansikte jag var född med. Dom fick bygga upp mitt ansikte i 16 timmar till en kopia av hur jag såg ut innan av ett gäng bilder på mig. Men för mig känns det som en oerhört stor förlust för även om jag är mig lik, så är jag fortfarande bara en kopia av det ansikte som var mitt, det jag hade förr, så likt det kan bli, men inte det ansikte och utseende jag alltid haft och borde ha..

Har varit dålig på att blogga den här veckan men det är för att jag äntligen börjar få fullt upp i livet igen utan att bara sitta hemma, haha! Just nu ligger jag på soffan och ska snart börja planera kläder osv för ikväll. Ska fira vän som blivit 20 nu i veckan! Jag ska dock inte dricka något ikväll, börjat få ondare i ryggen och armen råka jag vrida till igår så har fått ondare i den också haha.. Så lika bra att ta det lilla lugna för förra helgen körde jag ju på rätt hårt och slutade med otrolig huvudvärk så aa, kanske bäst att ta det lugnt :)



Don't say you love me unless you really mean it
because I might do something crazy like believe it.
 
No matter how "busy" a persons day might be,
if they "really care" they will always find time for you.

Var på sjukhuset idag med mamma och moster, efter mitt besök gick mamma och jag upp till mormor på sjukhuset och hälsade på, mostser hade redan gått dit. Sen åkte moster mamma och jag till MAX och åt , gott!! fick i mig strips, kämpade men det var det värt ;) haha .. Nu ligger jag i sängen och ska kolla film, kommer nog somna så lite som jag sov i natt..

You think somebody is gonna change?
 - they won't

Igår kom det som sagt ett gäng hem till mig vid fem-sex tiden för att grilla och dricka! Hur trevligt som helst, alla var på bra humör och det var bra väder! Skulle egentligen bara suttit här några timmar men  blev här hemma hela kvällen rullade in mer folk under kvällens lopp. Riktigt lyckad kväll! bästa mamma & pappa var också med och festa med oss, haha dom där två är roliga dom, älskar dom så mycket! Slutade med att jag fick en riktig smärta i skallen vid 2 på natten och det blixtra för ögonen på mig, så då fick festen slå igen, riktigt obehaglig känsla men känner inte av något idag som tur är! Ont i rygg och armen idag.. haha jag borde vara lugnare än vad jag är efter olyckan tror ja!

Idag är det sju veckor sen olyckan, tänk hur illa det kunde ha gått, jag hade kunnat suttit i rullstol nu, jag hade kunnat varit förlamad, och jag hade t.o.m kunnat dött.. Men jag klarade mig ifrån allt som kunnat skett och fick stå igår bland vänner och mina föräldrar och dansa och vara på bästa humöret! Det är jag sååå tacksam för! Och det är fantastiskt att jag har återhämtat mig så fort, det är helt otroligt.

Mamma, pappa och jag!