-

en positiv sak med olyckan är att jag verkligen fått bevisat vilka som är äkta och vilka som inte är, direkt efter olyckan brydde sig alla så oerhört och visa stöda osv. visst dom som jag inte varit med innan och som inte känner mig som skrev fina saker och visade sitt stöd men mina 'vänner' nu är det inte alls samma sak att jag betyder så mycket blablalbaaa... Bara för att jag försöker dra ut så mycket jag kan så är jag inte helt återställd, jag mår inte bra i kroppen på långa vägar än. Jag behöver mer stöd nu när jag börjat komma ut än när jag låg hemma i sängen och skrev på facebook liksom. Haha. Varje gång jag går ut och försöker umgås med vänner, dra ut och dricka osv, varje gång är en enorm kamp. Jag känner mig obekväm med mig själv, jag blir helt stirrig när det är mycket folk, jag är verkligen inte på den punkt i psyket eller kroppsligt som jag önskar och verkligen vill vara. Men jag försöker och kämpar varje dag. Min vilja är lååångt före vad jag egentligen är idag. Kroppen & psyket har inte läkt tillräckligt för att jag kan slappna av bland folk och när jag är ute. Det tar sådan enorm energi av mig. Och det är nu jag verkligen behöver stödet, förstår att inte alla förstår det när jag är ute och ler och alla frågar 'hur är det?' självklart svarar jag BRA för det är vad jag vill och det går framåt så vad ska jag svara? sätta mig ner och förklara hur jobbigt det är? aja.. haha behövde skriva av mig kände jag.