-

2 månader och 5 dagar sen olyckan var nu, jag ler mer än innan olyckan nu för jag vill vara glad jag vill orka vara med, jag döljer smärtan jag känner hela hela tiden i ansiktet och övrigt i kroppen. Men mest av allt har jag blivit så sårad inom mig efter olyckan. Direkt vid olyckan fick jag en helt otrolig reaktion av en person jag aldrig väntat mig det av, men nu är det glömt, det är som olyckan aldrig hänt, orden som sades aldrig blivit sagda. Men jag klandrar ingen för att den brydde sig mer om mig vid olyckan, även fast det inte var vad den gjorde, det var bara en hemsk sak som hände som man inte kan önska att någon ska behöva gå igenom, folk reagerade mycket för att det var så nära alla.. Men för just den personens reaktion kändes det som olyckan var värt alla besvär men nu har det runnit ut i sanden och det har ingen betydelse längre. Undra om det hade behövt gått illa för mig och jag inte hade överlevt olyckan, då hade nog folk brytt sig bra länge och pratat om detta, men nu lever jag, är på väg att bli återställd. Man ska uppskatta vad som finns och lever, inte bara bry sig när det är borta eller när man förlorat det. Man ska ta vara på vad man har, det tänker jag på varje dag med mina nära och kära, varje sekund kan vara den sista...
T.o.m när jag låg i respiratorn, dom två veckorna jag inte har något minne alls av, då sista dagarna kunde jag fortfarande varken se eller prata och då skrev jag på en lapp, till min storebror att han skulle ringa den här personen. Det bevisar hur mycket en människa satt sina spår när jag inte ens var medveten och skrev om honom. Jag visste inte ens vilket år det var men ville ha honom vid mig..

Polisen ringde i veckan och jag kommer inte bli straffad för något, körkortet blir inte uppskjutet. Ingenting. Men jag har nog blivit tillräckligt straffad känner t.o.m jag..

Jag tänkte lägga ut lite bilder, och det är svårt för mig fortfarande att gå igenom bilderna innan olyckan, bilder jag ser när jag ler, bilder när jag vet att jag kände mig lycklig. För jag har alltid varit en sådan tjej som varit orsäker med mig själv, tyckt att jag varit ful och sett mer fel än vad som egentligen funnits. Det känner jag nu efteråt när jag ser bilder på mig hur tacksam jag egentligen borde varit för att jag inte såg ut som ett monster iaf, för det är vad jag känner mig som nu. det har varit tre saker jag aldrig känt mig onöjd med med mig själv, endast tre saker jag aldrig varit missnöjd med som jag nu är med varje del av mig, det var mina ögon, näsa och tänder. Jag har alltid fått höra att jag hade vackra ögon, min näsa var så liten och söt och mina tänder har jag bara varit nöjd med för dom satt så perfekt dom bara kunde sa tandläkaren. Men det har jag helt förlorat nu, näsan ska jag operera igen, men dom kommer aldrig kunna bygga upp den till exakt som den var.. Ena ögat är intryckt i huvudet och det går inte att ordna, dom ska lyfta huden runt omkring så det kommer se så lika ut som andra sidan det bara går. Men står man och kollar på mitt ansikte från sidan ser man tydligt att det är intryckt. Mina tänder, jag fick överbett,(som dom ska försöka fixa) en tand tappa jag (Glad att det inte var fler dock), allt sitter rätt snett och det kommer ta år innan det kommer bli bra igen. Folk säger till mig hela hela tiden att jag ska vara tacksam att det inte gick värre, att jag kunde behövt vara blind, sitta i rullstol, det var så nära att det blev så men nu sörjer jag vad jag förlorade, jag sörjer vad jag ändå fick för skador, ärren kommer alltid finnas i mitt ansikte, lukten kommer inte komma tillbaka osv.. Man ska tänka positivt, men det är inte alltid lätt.